Det är i ett samtal med Olof Glaumann, 32-årig brandman hos Storstockholms Brandförsvar, som frågan dyker upp.
Är balansen mellan räddningsyrkenas ”hårda” och ”mjuka” kompetenser god, eller kan mer ansträngningar läggas på det mjuka?
Unik kompetens
Olof har en unik utbildningsbakgrund. Han är utbildad navigatör med tre år i marinen, gick sedan Räddningsverkets tvååriga SMO-utbildning i Rosersberg och skaffade därefter en sjuksköterskeutbildning.
Med den trippel-kompetensen var han given för sitt nuvarande arbete som brandman hos Storstockholms Brandförsvar med placering på Johannes Brandstation. En del av Johannes dygnetrunt-styrka är skeppare och ansvarar för Storstockholms brandförsvars stora brandbåt 1090, och där passar Olofs marina utbildning i högfartsnavigation in mycket bra.
Ville fördjupa sig
– Men även min sjuksköterskeutbildning passar in bra i det här jobbet och det var så jag tänkte när jag gjorde mina utbildningsval, berättar han.
Tajmingen var lite olycklig när han kom ut med SMO-examen från Rosersberg. Det var precis när det genomfördes nedskärningar inom brandförsvaret i Stockholm, så Olof satte siktet mot att komplettera med sjuksköterskeutbildningen.
– De delar av SMO-utbildningen som handlade om första hjälpen-insatser fastnade jag för, alltså den handfasta och akuta sjukvård som är aktuell vid många larm. Jag ville fördjupa mina kunskaper på det området och när det var svårt att få annat än bara vikariat hos brandförsvaret så satsade jag på sjuksköterskeutbildningen.
Palliativ vård
Olof gick sjuksköterskeutbildning och tog sedan ett jobb inom den palliativa vården i Stockholm. Han jobbade både på avdelning och som en i ett ASIH-team (Avancerad Sjukvård i Hemmet). Som sjuksköterska konstaterade han att hans förväntningar på utbildningen varit delvis fel:
– Jag hade inte insett hur mycket av omvårdnad som utbildningen handlade om. Jag hade en föreställning att den skulle fokusera mer på det handfasta, berättar han.
Men just detta, alltså de ”mjuka” delarna av hans sjukvårdsutbildning är ändå det som han idag tycker att han har mest nytta av som brandman.
– Omvårdnadsdelen av utbildningen ger kunskaper om hur man möter människor och det är ju precis det man gör som brandman. Det handfasta omhändertagandet av fysiska skador och sjukdomstillstånd blir det inte så mycket av. Vi kommer visserligen oftast först ut på larm, men ambulansen kommer inte långt efter och de tar över sjukvårdsansvaret och vi assisterar med exempelvis förflyttningar och fixering. Så är det i alla fall för oss som jobbar som brandmän i storstan. Troligen är det annorlunda för dem som jobbar ute i landet och för dem som ofta åker på exempelvis IVPA-larm, säger han.
Bra med mer dubbelkompetens?
I Stockholm har brandmän med sjuksköterskeexamen heller ingen rätt att ge läkemedel. Den enda delegation alla brandmän har, är att ge syrgas. Allt annat är ambulanssjukvårdens ansvar.
Huruvida brandkårer och räddningstjänster skulle vinna på att ha fler dubbelutbildade brandmän är han inte säker på:
– Min egen erfarenhet är att omvårdnadsdelen av min sjukvårdsutbildning är det jag har mest nytta av till vardags, säger han.
I det svaret finns också en underförstådd fundering om att man kanske kommer ganska långt, bara genom att vidareutbilda olika yrkesgrupper över yrkesgränserna. Alltså att nyttan med att till exempel vidareutbilda brandmän i omvårdnad skulle vara tillräcklig och enklare att uppnå än att önska sig dubbla kompetenser – men ändå innebära stor nytta för både den egna yrkesgruppen och för de människor man möter i svåra situationer.
Så tar han ett exempel. En tåghoppning som han och kollegerna larmades till, då en ung kvinna försökt begå självmord genom att hoppa framför ett tåg.
– Hon var vid medvetande och låg under tåget när vi kom fram och jag var den som kröp in till henne Hon var svårt skadad, med smärtor och ångest, berättar Olof.
Han, precis som alla andra kolleger i blåljusbranschen, vet hur svårt det kan vara att hantera sådana situationer. Vad säger man och hur agerar man..?
– Vi låg där ansikte mot ansikte och jag pratade med henne. Det blev så att hon berättade vad hon hette och jag vad jag heter och så samtalade vi medan vi väntade på mer hjälp för att kunna lyfta bort och hjälpa henne till ambulans.
Olof reflekterar:
– Sådana larm är alltid jobbiga…
– Men jag tror allt handlar om hur man förhåller sig till en svår situation och till en medmänniska med svår ångest och smärtor. Själv tycker jag mina utbildningar och min erfarenhet från den palliativa vården har gett mig en beredskap att kunna förhålla mig till sådana situationer.
Och så reflekterar han:
– Vi borde prata mer om sådan kompetens. Det där med hur man klipper bilar, rökdyker, ger HLR och lägger förband lär vi oss och pratar mycket om. Mötena med medmänniskor i svåra situationer är en svårare kompetens som vi borde prata mer om, säger Olof.
Hur gick det?
Så till sist undrar jag hur det gick för kvinnan under tåget:
– Jag vet inte, man får ju inte sådan återkoppling. Man undrar, men får sällan veta, svarar han.
Återstår för författaren av denna reportagetext att tänka att även sådan återkoppling skulle hjälpa blåljusbranschen att både utveckla kompetenser och att göra det lättare att bearbeta svåra larmupplevelser. Samtidigt skulle det säkert göra vardagen på jobbet tryggare för alla som får ta hand om de svåra larmsituationerna.
Text: Mats Thorner Foto: John Thorner
