Tystnadskultur mitt i den prehospitala verkligheten


När oroliga kollegor anonymt med kraftigt bildfilter, ljudförvrängning och fingerade namn slår larm om arbetsmiljön så är det samtidigt ett eko om den tystnadskultur som på flera håll cementerats inom ambulanssjukvården – där följsamhet av lagar, regler och välunderbyggda förbättringsförslag, inte sällan riskerar problem med anställningen för medarbetare.

Ambulanssjukvården i Stockholms län är i frågan om obältade livsavgörande vårdinsatser under färd, utan både hängsle och livrem då Region Stockholm kategoriskt skjuter ifrån sig frågor om arbetsmiljön som upphandlats. Det saknas sedan många år mekaniska hjärtkompressionsapparater i ambulansflottan som Region Stockholm upphandlat via olika ambulansbolag. I många andra regioner finns medicinteknisk utrustning i samtliga akutambulanser, för att säkert kunna göra mekaniska hjärtkompressioner under färd.

I ett inslag i Sveriges television (3/10) intervjuades anonym ambulanspersonal om riskerna med obältade hjärtkompressioner. Bara det faktum att ambulanspersonal uttalar sin befogade kritik bakom fingerade namn, förvrängda röster och med kraftigt bildfilter, säger en hel del om den mångåriga situationen med tystnadskultur som slagit rot i Region Stockholm. Många personer som jag mött inom ambulanssjukvården är rädda för att prata om arbetsmiljön.

Ta in det: ”rädda att tala om arbetsmiljön”. Jag har träffat flera personer som fått lämna sina anställningar på grund av kritik om arbetsmiljön. Samtliga utköpta.

Tystnadskulturen breder sorgligt nog ut sig och för den som väljer att tala istället för att tiga, kan karriären bli kort inom ambulanssjukvården.

Så länge ambulanspersonal håller tyst så cementeras tystnadens majestät in i organisationerna. Det finns ett litet fåtal personer som väljer att öppet höja rösten och fatta pennan för att organisera förbättringar, men övervägande delen personal väljer att sätta tand för tunga och inte förarga arbetsgivaren och regionen. Med rädslan att bli av med sitt jobb eller bli rödlistad (inte anställningsbar) så normaliseras tystnaden.

Patrik Söderberg som är chefläkare för den prehospitala vården i Region Stockholm, håller inte alls med om att vårdens kvalitet påverkas negativt i avsaknad av hjärtkompressions apparater i alla ambulanser. Vidare säger chefsläkaren i SVT-intervjun att ansvaret för arbetsmiljön inom ambulanssjukvården i länet vilar på ambulansbolagen (vårdgivarna) som upphandlats.

Det återkommande påståendet att ambulansbolagen (vårdgivarna) har det fulla arbetsmiljöansvaret stämmer inte, då Region Stockholm redan vid upphandlingen riktat ett antal krav på ambulansbolagen, vilka bland annat är kopplade till en rad av viktiga arbetsmiljöfrågor.

Det finns bland annat en uppförandekod, som är antagen av samtliga upphandlade ambulansbolag, vilken bland annat säger arbetstagarna ska äga yttrandefrihet, meddelarfrihet och kritikrätt. Vidare framgår det i uppförandekoden som Region Stockholm har som krav vid upphandling att veckoarbetstiden inte får överstiga de lagliga gränserna eller 60 timmar i veckan, inklusive övertid. I avtalet mellan Region Stockholm och ambulansbolagen ska varje tillsvidareanställd person inom ambulanssjukvård erhålla minst 10 utbildningstillfällen á 8 timmar per tillfälle per år. D v s 80 timmars utbildning. 

Avtalet avseende tjänsten ”vägburen ambulans” trädde i kraft 31 januari 2019, vilket innebär att respektive ambulansbolag rimligen ska ha utbildat snart 10 heldagar. Avtalet har nu gällt i snart 10 månader. Vid avtalsårets slut ska kravet följas upp av regionen och därmed ska regionen se efter om avtalet fullföljs av ambulansbolagen.

Någon kvantitativ uppföljning där namngivna deltagarlistor med datum för utbildning har aldrig visats. Så långt det går att finna i regionens diarier så har under avtalstiden inte heller viten eller varningar utfärdats till ambulansbolagen.

I ljuset av den valhänta uppföljningen av avtal så faller ett löjets skimmer över oviljan att diskutera ambulanspersonalens arbetsmiljö genom mekaniserad apparatur för hjärtkompressioner. Redan här devalverades också uppförandekoden till bläck på ett papper.

Frågor om arbetsmiljön måste sättas i relation till den verklighet som akutambulanserna och dess besättningar verkar i. Idag finns en oskriven förväntan från Region Stockholm att ambulanspersonalen ska genomföra hjärtkompressioner under färd. Med tanke på att det inte sällan är ambulansbrist i länet, vilket medfört att flera kommuner i rad kan vara dränerade på ambulanser, så gör ambulanspersonal dagligen hjärtkompressioner under blåljusfärd till någon av länets sjukhus.

Hur en leverantör av ambulanssjukvård i exempelvis Stockholms län ens kan komma på tanken att skriva på en uppförandekod (med ska-krav) om arbetstider och yttrandefrihet mm, är sannerligen en stor gåta, då handlingspraktiken inte på långa vägar kan tillmötesgå sådana krav. Det är en ännu större gåta att Region Stockholm ställer upp mängder av krav i upphandlingar som sedan lämnas helt vind för våg utan uppföljning och konsekvens för ambulansbolag som inte hedrar ingångna avtal.

Är det på något ställe det både behövs hängsle och livrem, så är det inom den redan hårt ansträngda ambulanssjukvården i Stockholms län.

Vi behöver inte tystnadslojalitet med jollrande och servilitet gentemot chefer.


 

Lämna en kommentar

Jag samtycker till att Samverkan 112 lagrar mina uppgifter enligt integritetspolicyn

*