Ambulansmaffian slår till igen


Det är ingen nyhet att många regioner och landsting blöder pengar. Det är inte heller någon nyhet att ambulansberedskapen på många håll i riket lämnar övrigt att önska. Det hela påminner om den sceniska bilden av maffian, som härbärgerar ostbutiker som inte säljer en enda skiva ost. Ett annat kännetecken (också från filmens värld) är hur ett mycket allvarligt läge kan beskrivs på olika sätt. En återkommande tankeställare är illustrationerna kring de verklighetsfrämmande och bisarra uttalanden som ”Bagdad-Bob” fällde i samband med amerikanernas invasion av Irak.

Ambulanser ska rulla och inte stå inne

I veckan läste jag en artikel i Jönköpingsposten om hur regionledningen för Jönköpings län viftar bort den högst befogade oron för sparkraven som i detta nu försämrar den redan eftersatta beredskapen för invånarna i länet och som därtill fördärvar arbetsmiljön för ambulanspersonalen. Bland annat strök jag under ett stycke text där det står: ”Ambulanser ska rulla och inte stå inne”.

Sjukvårdsdirektören Agneta Ståhl tycks helt ha missförstått vad ambulanssjukvårdens huvudsyfte är, eller hur tänker sjukvårdsdirektören när hon uttrycker sig på detta sätt. Sjukvårdsdirektören har förstås helt fel när hon säger: ”Ambulanser ska rulla och inte stå inne”. Måhända leder det till förnekelsepriset för Småland 2018.

Ambulanser ska stå i beredskap för att kunna rycka ut vid allvarliga sjukdoms- och olycksfall. Föreskrifterna som stipulerar ambulanssjukvård ger inte utrymme för tomma ambulanshallar.  Ambulanser som ständigt rullar omkring i länet, är inget annat än en effekt av dålig beredskap. Det mest provokativa med uttalanden om att ”ambulanser ska rulla” är att resurssvaga och utsatta får betala priset för den nonchalans och gåpåaranda som gömmer sig bakom dylika uttalanden. Att i samma andetag tala om en jämlik vård i hela länet kastar bara ett löjets skimmer över sorgligheterna.

Besparingar är just vad det är

Varför har inte regionen anställt tillräckligt många nya medarbetare för att möta det kollektivavtal man fört pennan till? Istället för att hedra ingångna avtal så kastar man utan risk- och konsekvensanalys eller facklig förhandling den så förhatliga och otidsenliga jouren på ambulanspersonalen.

Sjukvårdsdirektören upprepar som ett mantra att det inte är besparingar. Man tar sig för pannan och tänker: i mörkret är alla katter grå. Om det överhuvudtaget funnits en vilja att skapa hälsosammare arbetstider och skapa patientsäkerhet, så hade ett kraftigt ökat antal anställda och fler ambulanser varit resultatet. Så är inte fallet.

Jour på ambulanser med låg beläggning förefaller vara den dynamiska ambulanssjukvårdens återkommande angreppssätt för att minska kostnader. Låt mig påminna om att ambulanssjukvård handlar om beredskap, det vill säga att inom 90-sekunder rycka ut för att utföra ur-akuta livräddande insatser. Jour är att vara på arbetet utan reell lön och utan att tiden på arbetsplatsen räknas som operativ arbetstid. Men du förväntas rycka ut inom 90-sekunder. Strider mot allt förnuft.

Sjukvårdsdirektören kanske upptäcker att ambulanspersonalen inte finner sig i att behandlas som livegna eller för den skull naket fronta upp och vara alibi åt en eftersatt beredskap. Ambulanspersonalen i länet har haft ett tålamod som nu är finast slut.

Ambulanspersonalen väljer nu att tala öppet om konsekvenserna av en verksamhet som saknar differentiering och förståelse för att nedrustningens pris är mänskligt lidande och tröttkörd och utsliten personal. Hela detta spektakel med införande av jour, tomma ambulanshallar och en alarmeringsorganisation (SOS Alarm Sverige AB) som tiger när den borde tala är symtom på någon mycket allvarligt som inte kan benämnas som annat än ynkedom. Absurditeterna tycks följa varandra.

Få höjer sin röst

Det saknas hederlighet, mod och ryggrad. Ofta frågar jag mig var ambulanssjukvårdens svar på den före detta arméchefen Anders Brännström finns. Anders lämnade sitt ämbete efter frustration över att inte kunna göra ett bra jobb. I Officerstidningen (Nr 3 2016) ger Brännström en lika öppenhjärtig som tydlig intervju om sakernas tillstånd inom armén. Brännström redogjorde tydligt för att han inte kan upprätta en slagkraftig försvarsmakt enligt politikernas beställning. Brännströms hedrande inställning kan sammanfattas även denna vårvarma kväll med ett citat från denna intervju:

 

Jag har stått där ute själv. Uppgiften som vi som inte är i fält har, är för det första att se till att soldaten kan lösa sin uppgift och för det andra att han eller hon ska kunna överleva

 

Det får anses mycket märkligt att så få personer i ledande ställning, väljer att höja sin röst mot den systematiska nedskärningen av ambulanssjukvården. Sjukvårdsdirektören i Jönköpings län med det lojala följet chefer viftar bort allvarliga frågor likt det vore frågan om ett kortspel med en lek utan ess. Uttalanden som så fundamentalt strider mot ambulanspersonalens erfarenheter och vardag får knappast ambulanspersonalen att känna trygghet i att ledarskapet sätter patientsäkerheten och arbetsmiljön i första rummet – tvärtom så skapas det en distans mellan personalen och verksamhetens förgrundsfigurer.

I den logik som den före detta arméchefen Anders Brännström agerade så fanns bara ett val – säg som det är utan omsvep. För egen del tappar jag tilliten till personer som så uppenbart relativiserar ett allvarsamt läge.

Nåväl, någon ambulansöverläkare eller verksamhetschef borde åtminstone öppet fånga modets moder å åkalla en gnutta styrka för att klart och tydligt anmäla en avvikande mening till rådande situation inom ambulanssjukvården i Jönköpings län. Vi behöver inte ett nytt Gävleborgsfall, utan en verksamhet som står stadigt när det blåser karga vindar.

kraftfull gemensam resning mot besparingar

Idéer om att införa så kallad dynamisk och gränslös dirigering får helt enkelt inte plats ens i idéstadiet hos en samvetsfull verksamhetsledning. Med en fullkomligt känd befolkningsökning och en alltmer vårdberoende äldre befolkning, måste ambulanssjukvården åter bli vad den var – nämligen en organisation med beredskap, där ambulanser finns att tillgå när det verkligen gäller.

Om diverse sjukvårdsdirektörer la ned en promille av tiden för att övertyga medborgarna om att patientsäkerheten inte är hotad – på att samtala med ambulanspersonalen och föra fram frågorna om behov av flaggning mm, så hade även personalens röst blivit tydlig. Men många chefer tiger då det där med att tala rakt och öppet förstör sinnebilden av en verksamhet i god ordning. Det kan förstås innebär svårigheter för avancemang.

Vad som framkommer i Jönköpings län är att ambulanspersonalen nu gör en kraftfull gemensam resning mot besparingar, eftersatt beredskap och okunskap. Det är oklokt att inte ta denna resning på allvar. Verklighetsfrämmande och bisarra uttalanden som ”Ambulanser ska rulla och inte stå inne” eller påståenden att jour och en i paritet till invånarantalet minskad ambulansflotta inte är besparingar är bara löjliga och faller på sin rimlighet.

Scenerna från maffians tomma ostbutiker i filmens värld och verklighetens tomma ambulanshallar har en slående likhet; Nämligen att både ostbutiken och ambulanshallen med blotta ögat ser ut att kunna leverera ost och ambulanssjukvård när det väl gäller. Både maffiabossar och sjukvårdsdirektörer kommer göra allt för att inte fler ska ifrågasätta denna sinnebilden.

 

Henrik ”Hoffa” Johansson är kolumnist i Samverkan 112


 

Kommentarer

  1. Rikard säger:

    Sedan länge är det räddningstjänsten som tvingas ut för att stötta upp när den prehospitala sjukvården inte klarar sitt uppdrag, beklagligt.

  2. David säger:

    När ambulanserna är åter på stationerna kan vi fundera på vart de bäst gör nytta. Rullar vi ut på varenda åkomma kommer vi inte få rätsida på patientstyrningen och sänka insattstiden.

    Men när dagens enhetschef uttalar ”att det är bättre ni rullar om även det är onödiga fall än sitta på station” …

Lämna en kommentar

Jag samtycker till att Samverkan 112 lagrar mina uppgifter enligt integritetspolicyn

*