Author: Henrik Johansson

Denna krönika handlar om att sätta gränser för sig själv och för andra.

Häromsistens hörde jag att Socialministern talade om fler ambulanshelikoptrar och vägburna ambulanser, vilket i och för sig kan förefalla klyftigt med tanke på att riksdagens partier sedan en tid bjuder över varandra i än den ena, än den andra satsningen på polisen.

Vissa saker tål att upprepas. Att lägga ut jour på scheman inom ambulanssjukvården är redan på förhand dömt att misslyckas. I synnerhet i organisationer med 90 sekunders inställelsetid.

Jag noterade särskilt ett vallöfte om en fördubbling av antalet ambulanshelikoptrar. Nåväl, alla och envar som upplevt ett valår är luttrade nog att sätta löften i relation till verkliga förutsättningar och sammanhang.

I denna krönika med rubriken Har varit – Vad väntar? serveras fler frågor än svar, men förhoppningsvis kommer frågorna leda till nya tankar och reflektioner hos dig som läser texten. Tiden är inne att på allvar organisera sig för att slå vakt om ett viktig civilt beredskapsvärn som hamnat i helt fel händer.

Genom att samverka med försvarsmakten och andra aktörer kan den civila beredskapen vässas betydligt.

Finanslandstingsrådet Irene Svenonius (M) i Stockholms landsting, lyfte nyligen publikt att det är viktigt att ambulanspersonalen får adekvat skyddsutrustning.

Nu är inte detta en krönika om teologi, utan om förtjänsterna med vissa ritualer och rutiner, om behovet att få stanna upp och skaffa sig perspektiv i tillvaron. När vi stannar upp kan vi ibland bli belönade med återblickar i minnet.

Om nu jour vore så tidsenligt så kan man fråga sig varför inte regionens politiska ledning anammat modellen. Jour skulle kunna råda på all tid utom när det stundar fullmäktigemöte och när andra hastigt uppkomna möten sker. Kanske vore det en hälsosam läxa för ledande politiker och chefstjänstemän att själva vara bundna till jour.