Den viktiga skyddsutrustningen som skapar debatt


Moderaterna föreslår att ambulanspersonalen i Stockholms landsting ska få tillgång till skyddsutrustning efter erfarenheterna av förra årets terrordåd på Drottninggatan. Finanslandstingsrådet Irene Svenonius (M) lyfte nyligen publikt att det är viktigt att ambulanspersonalen får adekvat skyddsutrustning. Det diskuteras även om kroppskameror kan vara användbart för ambulanspersonalen att bära. Reaktionerna från andra politiska partier och ett av fackförbund uppmärksammades nyligen i Svenska Dagbladet (SvD).

Det berättas i sagorna om att katter har nio liv och att de alltid landar på tassarna. Men Hergés hjälte Tintin är försedd med långt fler liv. Se bara på albumet Tintin i Amerika* där han mirakulöst lyckas överleva minst ett dussin reella försök att bringa honom om livet.

Frågorna om skyddsutrustning är för många aktörer obekväma och olustiga – på behörigt avstånd från sagornas förtrollade värld. Insikten av att det i Sverige 2018 kan finnas komplexa okontrollerade faror, försvårar dels rekryteringen av ny ambulanspersonal, dels finns en relativisering av allvarsgraden i riket. Få kunde väl för några decennier sedan föreställa sig att det skulle finnas tusentals radikaliserade personer i Sverige, eller att Europa skulle angripas av vedervärdiga terrorhandlingar som skördat mängder av dödsoffer och lidande. Ännu idag 2018 får ambulanssjukvården ingen flaggning över farliga personer, nätverk eller adresser. Det är i sig ett A-problem som vi måste komma tillrätta med.

Utropen ”Vi ska inte vara där”, handlar inte sällan om en önskan att det skulle gå att säga nej till farliga situationer, att kunna ställa högre krav på SOS Alarm Sverige AB, och att det ska finnas en möjlighet att kräva poliseskort när utlarmningarna känns olustiga, men framförallt att ambulanspersonal inte ska riskera att bli utbytta mot polis. Ambulanspersonalen ska inte vara poliser. Ambulansens huvudsyfte är att hjälpa sjuka och skadade människor, inte tjafsa eller tillrättavisa människor utan ambulansbehov.

Under fjolåret motionerade Sverigedemokraterna i Stockholms läns landsting om att utreda ett införande av taktiska ambulanser. Syftet var helt säkert att vara offensiva i frågan om personalen och medborgarnas säkerhet. Övriga partier var svala inför förslaget och pekade på den då pågående Blåljusutredningen.

kroppskameror

Vad gäller frågan om kroppskameror, så är dessa frågor i många fall kopplade till den personliga integriteten, där rättighetsperspektivet inte sällan är förhärskande. Vi bör dock inte glömma att ambulanssjukvård kan vara vård under exceptionella förhållanden och att man måste äga mot att tydligt signalera det till allmänheten, att man i anspråk på ambulans bör underordna sig mycket andra förutsättningar än i ett lugnt avskilt undersökningsrum. Därför anser jag att den personliga integriteten måste underordna sig ambulans- och sjukvårdspersonalens säkerhet.

Skyddsutrustning är en nödvändig del av arbetsmiljön. Det är nog få anställda inom utryckningsyrken som motsätter sig exempelvis bärande av flytväst vid uppdrag i maritim miljö, eller förstärkningsplagg i arktisk miljö, eller användning av gasmask vid misstanke om gas vid en olycksplats, eller användning av smittskyddsutrustning vid misstanke om luftburen smitta mm, eller användning av skyddshjälm med visir vid en räddningsinsats vid en trafik, tåg eller bussolycka, eller knäskydd mm mm. En lista på skyddsutrustning kan göras lång och kan naturligtvis se olika ut beroende på var i landet man befinner sig.

När vi kommer till frågan om skyddsvästar, så går dock meningarna isär. Efter en lång rad attentat och skottlossningar i offentlig miljö har även enskilda räddnings- och ambulansaktörer sett över sin skyddsutrustning, och flera organisationer har även utrustning att tillgå. Det som motiverat räddningstjänsten på vissa orter att montera okrossbara vindrutor härstammar inte från en fix idé eller vilja att skapa konflikter och slutenhet. Vidtagna åtgärder är resultatet av att det finns personer som vid upprepade tillfällen kastat stora stenar på räddningsfordon när de kommer för att utföra en räddningsinsats. Människor som angriper räddningsfordon för att skada yrkesgrupper som är till för att hjälpa människor, är förstås helt sjukt, men det sker och måste hanteras av rättssamhället.

ingen ska lämnas åt sitt öde

Genom att arbeta för en hållbar arbetsmiljö vidtar exempelvis räddningstjänsten åtgärder för att skapa säkerhet, dels för personalen, men framför allt för tredje man. Med förstärkt skydd innebär det att en räddningsinsats kan utföras med mindre risker. Budskapet är tydligt – ingen ska lämnas åt sitt öde, oavsett var den nödställde befinner sig.

Skyddsutrustning och skyddsåtgärder har således ingenting med exkludering eller avståndstagande att göra. Tvärtom. När exempelvis något pari vill göra frågan om skyddsutrustning till en fråga för alarmister eller då någon antyder att det ger särskilt utsatta områden dåligt rykte, så måste det väl ändå vara stopp på belägg – och ett uppfriskande andetag av klarsynthet måste till.

 

Särskilt utsatta områden har i grunden fått ett dåligt rykte för att det sker våldsamheter och pågår öppen narkotikaförsäljning och radikalisering där, inte för att Polisen och SÄPO beskriver problemen som finns i flera av dessa områden.

 

Individanpassad skyddsutrustning

Varför detta motstånd mot skyddsutrustning. Den överlägset förklarande faktorn till motståndet mot skyddsutrustning tror jag är starkt kopplad till rädsla. Det som är skrämmande håller man gärna på behörigt avstånd. Talar man om saker tillräckligt konkret blir det otäckt för många. Det är mänskligt. Genom kommentarer som: ”det är överdrivet” eller ”det händer inte oss” skapas en riskblind distans. Inte sällan är det precis samma kommentarer som används av motståndare till tester av fysisk förmåga och praktiska övningar eller för den skull användning av bilbälten, cykelhjälm eller flytväst. Som bekant så händer otäcka saker även i Sverige.

Den som implicerar att skyddsutrustning skapar distans till nödställda begår enligt mitt sätt att resonera en olycklig tankevurpa. Exemplet med diskussionerna kring skyddsväst, gasmask och hjälm måste ses i sin tid. Debatten kring skyddsutrustning är inte oproblematisk och kräver en distinktion. Det är ingalunda en fråga om antingeneller. Dagens skyddsutrustning behöver inte synas. Det finns i dag skyddsutrustning som individanpassas ergonomiskt och som går att få i ett brett spektra av färger. Tanken är inte heller att ambulanspersonal ska möta äldre och sköra iförda skyddshjälm och skyddsväst.

1978 tillkom arbetsmiljölagen. Tiden går och med den förändras samhället, i många avseenden till det bättre, i andra till det sämre. Vem kunde 1978 tro att räddningsfordon 2016 skulle montera okrossbara vindrutor och behöva poliseskort? Vem tänkte ens tanken att ambulanspersonal skulle hotas till livet eller bli beskjutna? Det är förstås svårt att föreställa sig att handgranater kastas och att människor skjuts på öppen gata – det är dock en del av verkligheten som kräver en lång rad åtgärder.

Krävs gedigna säkerhetsåtgärder

En trafikolycka förblir en trafikolycka med eller utan hjälm. Stenar förblir stenar med eller utan okrossbara glas. Polisen har inte en buffert med bemannade radiobilar att tillgå för ambulanspersonal som hotas eller attackeras, utan ofta kan hela distrikt vara dränerade på såväl poliser som ambulansfordon. Det finns inte heller någon magisk hemlig ambulanskår som kan skickas ut. Vissa adresser ska helt enkelt inte besökas utan gedigna säkerhetsåtgärder. Därför är vi många som tidigare föreslagit taktiska enheter med förutsättningar att operera i miljöer där upplopp mm pågår.

 

Inte ens blåljusorganisationerna kan kalkylera sig inför alla potentiella risker, men det kan vidtas åtgärder för att skydda manskapet; helt enkelt för att vi aldrig ska lämna någon i sticket

 

Så frågan vi måste ställa oss är om katter alltid har nio liv, och alltid landar på tassarna, eller om den fiktiva hjälten Tintin begåvad med mängder av liv, skulle befinna sig i en ambulans när larmet om 100-tals dödade och skadade kom, skulle stanna upp och säga stopp, hit men inte längre.

Vad vi vet sedan de senaste årens större olyckor och attentat i Europa och världen, är att ambulansen åker in där andra flyr ut. Det är en reaktion som finns i räddningsmanskapets innersta väsen och DNA. Att då inte ha tillgång till skyddsutrustning finns det helt enkelt inte goda skäl till att argumentera för.

Henrik ”Hoffa” Johansson är kolumnist i Samverkan 112

*Hergés Tintin en Amérique, publicerad i Le Petit Vingtiéme 1932.


 

Lämna en kommentar

*