Att arbeta som brandman handlar inte bara om att klara ett test vid anställning, utan om att hålla fysiskt och mentalt under ett helt yrkesliv. När kraven på räddningstjänsten ökar måste vi våga prata om vad uppdraget faktiskt kräver, hur vi rekryterar och vilket ansvar både individ och arbetsgivare har för att förmågan ska finnas kvar när den verkligen behövs.
Den fysiska förmågan betyder olika saker för olika aktörer inom räddningstjänsten. För oss som arbetar operativt är den avgörande för att kunna lösa uppdraget. För våra arbetsgivare riskerar den ibland att reduceras till ett hinder i rekryteringen. Så borde det inte vara.
På många håll finns en vilja att sänka eller nästan ta bort fysiska krav för att göra rekryteringen enklare. Det är en del av en större samhällsströmning där alla ska kunna bli allt. På gott och ont. Men brandman är ett yrke där konsekvenserna av fel beslut kan bli livsavgörande. Där räcker det inte med goda intentioner.
Arbetsgivarna får naturligtvis svara för sina vägval. Jag kan bara utgå från min egen erfarenhet.
Jag har snart trettio år bakom mig som brandman. När jag började var jag fotbollsspelare. Yttermittfältare och ibland toppforward. God kondition, måttligt intresserad av styrketräning. Det räckte för att klara de dåvarande fystesterna till deltidsbrandman. Ergometercykel på 250 watt och ett klassiskt rullbandstest på 5,6 kilometer i timmen på brandstationen i Gislaved.
Jag hade inga planer på att bli heltidsbrandman då. Men efter några år på deltiden växte intresset. Jag sökte vikariat och blev tillsvidareanställd 2002, 25 år gammal. Det blev nio år i Gislaved innan jag sökte mig vidare till Borås 2011.
Inspirerad av mina kollegor ökade mitt intresse för träning. Mer styrka. Mer strukturerad kondition. Jag genomförde det som då kallades Räddningstjänstens idrottsmedalj och tog både brons och silver. När jag sökte till Borås trodde jag att jag var riktigt vältränad. Jag klarade storstadstesterna utan problem och de utökade vattenkraven likaså. Jag hade tränat målmedvetet, förberett mig noggrant och ville vara bäst av de sökande.
Det var jag inte.
Väl anställd mötte jag kollegor med OS- och SM-meriter. Roddare, multisportare, maratonlöpare, triathleter och skidåkare. Jag var en medelmåtta. Men jag blev inspirerad. Av deras nivå, deras inställning och deras professionalism. Inte för tävlingens skull, utan för arbetets. Så jag började med triathlon, först sprint och sedan vidare till Ironman. Fem fulldistanser har det blivit.
Jag vill inte vara den som sinkar ett räddningsuppdrag. När vi springer åtta våningar med rökskydd, slang eller inbrytningsverktyg, bryter en dörr och genomför en rökdykning i noll sikt. När vi simmar femtio meter i maxfart för att nå någon som flyter i vattnet innan personen sjunker. När vi klipper eller sprider med hydraulverktyg i axelhöjd, i svår terräng, där varje sekund spelar roll.
I de lägena måste jag vara i bättre fysisk form än den jag ska undsätta. De har hamnat i en situation de inte klarar själva. Det är därför vi är där.
Den fysiska förmågan måste också vara tillräckligt hög för att klara livets variationer. Föräldraskap. Sjukdom. Perioder med mindre träning. Det är väl känt att god fysisk form minskar sjukfrånvaro. Det finns utredningar som visar att varje krona arbetsgivaren investerar i friskvård ger flera kronor tillbaka. Det borde tas på större allvar.
Under ett långt arbetsliv har min form gått upp och ner. Arbetsbelastning, familjeliv, årstider och motivation påverkar oss alla. Men tack vare min historik, mitt intresse och min kunskap har jag alltid klarat storstadstesterna och rullbandstestet på 5,6 kilometer i timmen.
Så hur ska vi tänka?
När arbetsgivaren resonerar kring miniminivå måste vi andra tänka hållbarhet. Ett yrkesliv på trettio år. Ett ansvar att klara de uppdrag vi är satta att utföra. Det kräver en kultur som uppmuntrar till träning, övning och långsiktig fysisk kapacitet. Det kräver att vi står upp för relevanta anställningstester och förklarar varför de finns.
Brandman är ingen rättighet. Det är inte ett yrke för alla. Som brandman har du ett ansvar att hålla din fysiska förmåga över tid. Vårt arbete kräver mer än Arbetsmiljöverkets lägsta nivå på 4,5 kilometer i timmen på rullbandstestet. Det är i praktiken en promenad och det klarar stora delar av befolkningen utan hjälp från räddningstjänsten.
När du kliver in i någon annans livskris måste du vara bättre rustad än den som behöver hjälp. Inte för att visa styrka, utan för att bära ansvar. Det är därför fysisk förmåga inte är ett krav vi kan förhandla bort, utan en del av vårt löfte till samhället.
Marcus Aronsson
Brandman
Södra Älvsborgs Räddningstjänstförbund
