Beredskap handlar om människors frihet

Har ni läst George Orwells dystopiska skräckversion om hur världen skulle se ut 1984. Orwell skildrar ett ruggigt, hårt och osolidariskt samhälle, där alla övervakar varandra, där barn anger föräldrar och där diktatorn ”Storebror” är allestädes närvarande. Människorna hålls nätt och jämt vid liv. Det är ett statiskt samhälle utan förväntningar, utan hopp om förändring. Orwell skrev sin bok 1948.  

Såg ni presskonferensen som bland annat tog upp det ekonomiska stödet till kulturen och idrotten idag (den 21 augusti 2020). Det var kulturministern och inrikesministern som meddelade att kulturen och idrotten kan förvänta sig 2,5 miljarder i stöd från statskassan för kvarvarande del av 2020. Det är i alla avseenden lovvärt att viktiga samhällsaktörer inom kultur och idrottssektorn får ekonomisk uppbackning i dessa tider. Fler idrottsföreningar, teatersällskap och andra verksamheter går en bekymmersam höst till mötes. Således är det bra att regeringen föreslår mer stålar till dessa sektorer.

Men, varför denna tystnad kring beredskapslager, ambulansberedskap, villkoren för Sveriges brandmän samt övriga blåljusområden. Ja, varför? Är det så att personalens uppoffringar med slitsamma arbetspass förväntas upprepas som ett självspelande piano vid eventuellt nya skov av pandemin, eller andra samhällsomstörtande kriser. Man kanske mellan varven förleds att tro att vi i Sverige i alla tider saknat beredskap. Så är verkligen inte fallet. Det räcker med att gå cirka trettio år tillbaka i tiden, så fanns både beredskapslager, skyddsrum och organisationer som tränade hyggligt regelbundet. 

Med tanke på hur pandemin påverkat samhället och i synnerhet sjukvården, så borde väl rimligen beredskapsfrågorna få en framskjutande plats i på den politiska dagordningen. Särskilt med tanke på det osäkra läge som råder, där försiktighetsprincipen bör vara prioriterad. Om Sverige saknar beredskapslager och en jämlik civil beredskapsförmåga – vilket ändå i oändligt många avseenden är ett odiskutabelt faktum, så borde väl arbetet med att uppföra beredskapslager vara igång sedan flera månader. Med en ambulanssjukvård som i föga grad dimensionerats till befolkningsutvecklingen, där samtliga regioner nu står inför nedskärningar och där villkoren för kommunernas deltidspersonal inom räddningstjänsterna redan svajar betänkligt – så borde väl åtminstone dessa sektorer prioriteras.

Vi konstaterade redan innan pandemins utbrott växande samhällsklyftor med betydande utanförskap där kommuner och regioner redan stod inför stora besparingar, där hela kommuner inte sällan var dränerade på ambulansresurser – just på grund av besparingar. I tider av kris och en ökad arbetslöshet gör kulturen och idrotten stor skillnad som betydelsefulla samhällsaktörer. Men att fortsätta med en samhällsplanering utan beredskapslager med organisationer utan övning och med undermåligt beredskapstänk är inget recept för framtiden. I Orwells roman som jag inledde denna krönika med, så kan man förledas tro att den handlar om framtiden. I själva verket handlar ”1984” om den samtid Orwell levde i. Där totalitära stater förkvävde människors frihet. Därför kan romaner också verka som ett viktiga minnesmärken till värn för demokrati, beredskap och olika friheter. 

Tänk att ambulanssjukvården och räddningstjänsten fortfarande inte får automatisk flaggning innan enheterna skickas ut till kända farliga personer och adresser. Eller att regioner tar bort ambulanser för att stålarna ska används till annat, eller att övningar uteblir och att riskerna ökar. Tänk att vi ännu inte återuppbyggt beredskapslager som en omedelbar följd av pandemins fruktansvärda härjningar. Där människor som förlorar sina arbeten på grund av ohälsa eller nedskärningar snart riskerar att befinna sig i ett utanförskap. Där blåljuspersonal är satta att dagligen försöka rädda livet på ofta unga människor som faller offer för det grova och dödliga våldet. Dessa tragiska beskrivningar skulle kunna vara hämtade ur dystopiska romaner – med det är en samtidsskildring som utspelar sig i realtid. Det går liksom inte bara att slå ihop boken.

Kanske är tiden för fler personer att hitta tillbaka till George Orwells ”1984”, Karin Boyes ”Kallocain” eller Aldous Huxleys ”Du sköna nya värld”. Dystopierna har inte sällan förmågan att få oss att tänka till och bedöma riskerna med frånvaron av frihetens olika instrument. Sverige behöver robusta blåljusorganisationer, vårdplatser och beredskapslager. Den frågan behöver utredas lika lite som konstaterandet att svensk idrott och kultur gör skillnad när det verkligen gäller. Beredskap handlar om att värna människors frihet! 

Nitlotter i livslotteriets bytta

Inom ambulanssjukvården arbetar människor inte sällan under utomordentligt påfrestande förhållanden, vilket lett fram till absurda situationer och humor av det svartaste slag. Även kvickhet, kamratskap, älskvärdhet och vänlighet är kännetecknande för livet vid ambulansen. Sedan finns det förstås också situationer där ambulanspersonal far illa, vilket alltid är viktigt att agera kraftfullt på.

Walk the talk – eller rå, rak och osminkad lägesbild

Beredskapsfrågorna fick ett uppsving i samband med pandemins tilltagande påverkan på det svenska samhället. Plötsligt stod det klart för alla och envar att det faktiskt är viktigt att vara förberedd.

Livegen ambulanpersonal

Det tål att upprepas gång på gång. Även ensamstående personer med barn (utan släktingar som täcker för övertid mm) måste kunna arbeta inom ambulanssjukvården. Det måste bli ett slut på attityden som på sina håll gör gällande att du som anställd vid ambulanssjukvården ska behöva räkna med planerad övertid och en svag beredskap.

Att vägra respondera på larm

Att inte lyda order kan i många fall vara förenat med konsekvenser. Ordervägran kan bottna i mängder av olika ställningstaganden. Efter otäckheter som krig ekar ofta ”jag löd bara order”. Att vägra utföra vissa arbetsuppgifter kan vara kopplat till aspekter som samvetsfrihet, ideologisk uppfattning eller religiös övertygelse.

Norrbotten satt på undantag när beredskapen flyttas och trollas bort

Region Norrbotten står inför milt sagt kraftfulla nedskärningar inom välfärdssektorn. Fram till 2025 måste regionen strypa en miljard kronor från en alltmer vårdbehövande befolkning. Bland annat planerar regionen att utföra mer vård i hemmen, vilket omgående väcker grå minnen till liv, där bland annat ambulanssjukvården i Gävleborg beordrades vara hemtjänst jämte att respondera.