Nitlotter i livslotteriets bytta


Inom ambulanssjukvården arbetar människor inte sällan under utomordentligt påfrestande förhållanden, vilket lett fram till absurda situationer och humor av det svartaste slag. Även kvickhet, kamratskap, älskvärdhet och vänlighet är kännetecknande för livet vid ambulansen. Sedan finns det förstås också situationer där ambulanspersonal far illa, vilket alltid är viktigt att agera kraftfullt på. Denna krönika handlar om snacket om stärkt beredskap och hur illa dessa uttalanden är kalibrerade med verkligheten. Det finns inte heller i ekonomisk mening några besparingar att peka på genom diverse nedskärningar som många regioner bröstat upp sig för.

Mitt i denna pandemi så bestämmer sig flera ambulansorganisationer för att gå på sparlåga (nedskärningar pågår) för att skära ned ambulansverksamhet. Att först adressera behov av sjukvårdsberedskap för att sedan skära ned på beredskap är faktiskt helt surrealistiskt. Snacket om en ökad medvetenhet om beredskap är i många regioner just snack. Det allra mest surrealistiska i denna historia är att nedskärningarna sker mitt under en pågående pandemi, där beslutsfattare över hela landet synes rörande överens om att beredskapen ovillkorligen måste stärkas. Ekvationen för att skapa ett tryggare samhälle är egentligen enkel: stärk, stärk och stärk upp. Detta kräver ledare av rätt virke som inte viker ned sig för hutlösa nedskärningar och försvagningar av samhällsberedskap.

Ni kan säkert minnas när Region Gävleborg för några år sedan lika kaxigt som styvmoderligt skulle påföra ambulanspersonalen avsevärda försämringar avseende arbetstider. Det resulterade i att en stor del av ambulanspersonalen sa upp sig. Efter några månader bemannades flera delar av ambulansverksamheten i Gävleborg via bemanningsbolag. Det som skulle bli besparingar blev röda minustecken som alltjämt råder i verksamheten. Det hela påminner om ett rusfyllt försök att täta en gammal träbåt med bomull, mönja, cement och några liter konjak.

I februari 2020 basunerade ambulansverksamheten i Jönköping ut att man avsåg att ställa av fyra ambulanser. Ja ni läste rätt – en ambulansverksamhet som i lindan av en pandemi föreslår nedskärningar av ambulansverksamheten. Inte nog med det. Ambulanspersonalen i Jönköpings län påfördes nya scheman och ett inte helt oansenligt antal ambulanspersonal kommenderades till hastigt iordningställda avdelningar för vård av patienter som blivit svårt sjuka av Covid-19. Nu är vi i mitten av juni och flygmaskiner synes lämna Jönköpings flygplats med människor i respirator då regionen behöver hjälp att hantera situationen med tuff belastning. Delar av personalen har fått några symboliska lönepåslag och presentkort som tack för hjälpen som snart går att räkna till fyra operativt ansträngda månader.

Region Norrbotten skär nu ned kraftigt på en redan försvagad organisation och jag ska inte gå in på detaljerna då sådan läsning inte är bra för blodtrycket. Ändå söker bemanningsbolag ambulanspersonal som lustigt nog kan tjäna det dubbla via bemanning mot att vara anställd i regionen.

Hur var det nu; är stålarna slut eller skulle man satsa på stärkt beredskap? Eller handlar det i själva verket om en oförmåga att få personalen att stanna kvar i verksamheten. Vid pandemins utbrott anställdes flera personer utan erforderlig ambulansutbildning för intermittent tjänst (timanställning i Region Norrbotten) med en lön på 200kr per timme, vilket trumfade många tillsvidareanställdas löner. Det var sorgligt att konstatera att regionen inte sökt efter erforderligt utbildad personal innan man signade upp exempelvis brandmän.

Visste ni förresten att Region Dalarna nu nosar på konkurrensutsättning och upphandling av den vägburna ambulanssjukvården. Ambulansvårdgivarna gör sig redo att räkna på ett stycke av rikets krisberedskap och en milt sagt vital del av akutsjukvården.

Nåväl, det går att orda mycket om nedskärningar. Det som är särskilt stötande i detta drama är förstås att det tomma snacket om beredskap fortgår, vilket i praktiken drabbar människor i behov av hjälp.

Med svart humor kan man säga att det i regionerna nu finns fler nitlotter i livslotteriets bytta – men det är ju i och för sig bara människor som drabbas…


 

Walk the talk – eller rå, rak och osminkad lägesbild

Beredskapsfrågorna fick ett uppsving i samband med pandemins tilltagande påverkan på det svenska samhället. Plötsligt stod det klart för alla och envar att det faktiskt är viktigt att vara förberedd.

Livegen ambulanpersonal

Det tål att upprepas gång på gång. Även ensamstående personer med barn (utan släktingar som täcker för övertid mm) måste kunna arbeta inom ambulanssjukvården. Det måste bli ett slut på attityden som på sina håll gör gällande att du som anställd vid ambulanssjukvården ska behöva räkna med planerad övertid och en svag beredskap.

Att vägra respondera på larm

Att inte lyda order kan i många fall vara förenat med konsekvenser. Ordervägran kan bottna i mängder av olika ställningstaganden. Efter otäckheter som krig ekar ofta ”jag löd bara order”. Att vägra utföra vissa arbetsuppgifter kan vara kopplat till aspekter som samvetsfrihet, ideologisk uppfattning eller religiös övertygelse.

Norrbotten satt på undantag när beredskapen flyttas och trollas bort

Region Norrbotten står inför milt sagt kraftfulla nedskärningar inom välfärdssektorn. Fram till 2025 måste regionen strypa en miljard kronor från en alltmer vårdbehövande befolkning. Bland annat planerar regionen att utföra mer vård i hemmen, vilket omgående väcker grå minnen till liv, där bland annat ambulanssjukvården i Gävleborg beordrades vara hemtjänst jämte att respondera.

Krav är frukten av omtanke

Krönikan du nu har framför ögonen är vare sig en schlagermelodi eller en biografi – utan en krönika som ska försöka orientera sig kring ett allvarligt område: Den personliga beredskapen och behovet av tester och krav.