Krav är frukten av omtanke


Året som gått skulle kunna vara refrängen i en fräsig schlagerdänga, eller som titeln på en biografi över tolv händelserika månader. Krönikan du nu har framför ögonen är vare sig en schlagermelodi eller en biografi – utan en krönika som ska försöka orientera sig kring ett allvarligt område: Den personliga beredskapen och behovet av tester och krav. 

För egen del har det gångna året ägnats åt en hel del tankegångar kring olika beredskapsfrågor. Det är väl förvisso intet ett nytt tema, men tankarna har mer kretsat kring den personliga beredskapen för de krav olika yrken kan och i vissa fall rimligen ska medföra. I en självspegling så har jag ånyo konstaterat att jag inte varit i särskilt gott tjänstdugligt skick för operativ ambulanssjukvård. Insikten har gjort att jag aktivt avstått placering på akutambulanser och stundom ägnat mig åt helt annan verksamhet.

I frånvaro av fysiska tester så blir det inte sällan den enskilde själv som får göra halt, eller att trots sviktande förmågor ändå gå i tjänst, med risk för såväl patientsäkerheten, arbetsmiljön och den egna hälsan. Det är vanskligt att överlåta denna bedömning till individen, då det inte sällan ligger i den mänskliga naturen att överskatta sina egna förmågor en liten smula. Ganska ofta har jag vid mitt ställningstagande att inte tjänstgöra operativt mötts av liknelser som; men person X arbetar ju trotts diverse åkommor och svagheter.

Det är ett oskick att personer utan grundläggande förutsättningar att exempelvis göra en kamraträddning eller att förflytta en svårt skadad eller sjuk person bereds plats inom en så vital verksamhet som ambulanssjukvård många gånger kan vara. I en metafor är det som att sätta en icke uthållig och simkunnig person att vara livräddare vid en havsstrand. Det förefaller faktiskt som kravlöshet i många avseenden blivit norm på flera platser inom såväl ambulanssjukvården. Kanske finns också en i och för sig välriktad och humanistisk hoppfull tanke: ”att det går nog bra”, eller en attityd som kan sammanfattas i: ”det händer nog inget”, eller ”vi måste vara lite schyssta”.

Ojämnheten mellan olika kollegors faktiska kunskapsnivå, stresstålighet och fysiska förutsättningar får ibland allvarliga konsekvenser. Dels drabbas den olycksdrabbade eller vårdsökande individen genom ibland fördröjda vårdinsatser på grund av fumlig rörighet, osunda stressreaktioner och ett allmänt klydd vid akuta uppdrag. Dels kan kollegor gå sönder fysiskt vid ojämnhet och obalans vid förflyttning av patienter, eller andra fysiskt krävande livräddande moment. Ibland är utgångsläget givet på förhand, där förutsättningarna att göra snabba, tunga och balanserade lyft är uteslutna på grund av en illavarslande hälsostatus eller fallerande fysisk beskaffenhet hos ambulanspersonalen.

I sammanhanget kvarstår också problemet som kan uppstå vid iordningställande och administration av läkemedel, där icke legitimerad personal inom ambulanssjukvården vare sig får iordningställa eller administrera andra läkemedel än syrgas. Förordningen som var tänkt att hålla ordning på den prehospitala läkemedelshanteringen är i och för sig att betrakta som obsolet, då Socialstyrelsen år efter år lämnar carte blanche till vårdgivarna att köra eget race. Tandlöst regelverk kan man verkligen kalla det.

En av intentionerna med en formell yrkesutbildning inom ambulanssjukvård var att skapa en lägsta standard. Detta gällde både den sedan länge nedlagda 2-åriga högskoleutbildningen och nu existerande yrkeshögskoleutbildningar som finns på olika håll i riket. Sedan några år kör ambulansbolag korta hemmasnickrade utbildningar för personer som vill förverkliga ambulansdrömmen och göra skillnad. För personer som investerat tid och pengar i en statskontrollerad utbildning, så är devalveringen ett faktum. Arbetsgivarna kan förvisso alltjämt klistra titulaturen ”ambulanssjukvårdare” på vem dom vill.

Mot bakgrund av ovanstående har jag landat i att det är påkallat med årliga nationella tester som också är kopplade till ett utökat rehabiliteringsansvar även för kommersiella arbetsgivare inom ambulansbranschen. Testerna måste motsvara verkligheten som möter ambulanspersonalen. Till dess att en lag om tester är på plats så bör  ambulanspersonalen titt som tätt fråga sig själv om man verkligen är i form för arbetsuppgifterna och om den egna förmågan räcker till i verkligt läge. Ett tankeexperiment kan vara om du skulle vilja ha din egen varelse flåsandes ovanför dig när livet rinner ur dig.

Sanningen är ju också den att ett skadat knä, axel eller rygg knappast ses som en merit i ambulansbranschen. Detta oavsett om funktionsnedsättningen tillkommit genom uppoffringar i tjänsten eller händelser som ligger utanför din kontroll.

Motsatsen till krav är kravlöshet. 

Med vänlig hälsning
Henrik Johansson


 

Ambulanssjukvårdens Gotham City

Listorna med rödmärkta fordon (ambulanser som ej kan tjänstgöra av någon anledning) i Stockholms län har sedan driftstarten av det nya ambulansavtalet från den sista januari 2019, varit skrämmande långa.

Tystnadskultur mitt i den prehospitala verkligheten

När oroliga kollegor anonymt med kraftigt bildfilter, ljudförvrängning och fingerade namn slår larm om arbetsmiljön så är det samtidigt ett eko om den tystnadskultur som på flera håll cementerats inom ambulanssjukvården – där följsamhet av lagar, regler och välunderbyggda förbättringsförslag, inte sällan riskerar problem med anställningen för medarbetare.

Nemas problemas, det är ju bara 120 papp på ett år 

Inom ambulanssjukvården har jag vid flera tillfällen erfarit hur person A kan ha 10 papp mer än person B i månadslön, trots att B både arbetat 10 år längre än A och därtill samlat på sig mer erfarenhet och utbildningar. Vi babblade också om stunder på 90-talet då personer (kanske vi själva) med sprudlande självförtroende traskat in till chefen för att med briljant kvickhet, självförtroende och vässade argument dikterat förträfflighet, lojalitet och förtjänster.

Med ledig nonchalans på ambulanssjukvårdens bakgata

Har ni också funderat kring fenomenet med bilder som man titt och tätt möter på sociala medier, där ambulanspersonal med precision stoppar uniformsbyxorna i kängorna och kavlar upp ärmarna på den i regel lite för trånga ambulanströjan, inte sällan ätandes på en smarrig glass invid ett vattendrag eller på en brygga.

Trolltyg i Jönköpings län

Nu närmar sig valet. Politiska partier som i reklamkampanjer utlovar flera tusenlappar mer till sjuksköterskor och bättre arbetsvillkor för vårdpersonal, synes praktisera en helt annan politik i respektive landstingsfullmäktige ute i riket – och det hela saknar de facto all form av logik.