Arbetsgivare måste inse allvarsgraden


Den 16 augusti 2016 publicerades min krönika (Vi begriper visst, men vi vill inte begripa) i en rad nordiska tidningar.

Artikelns innehåll diskuterades flitigt via sociala medier och ledde till inbjudningar att diskutera frågorna från fler politiska partier i Riksdagen samt av säkerhetsmässor m.fl. Några månader efter den uppmärksammade publiceringen höll jag ett tal på temat blåljuspersonalens utsatta läge vid Skydd & Säkerhetsmässan i Älvsjö. Föredraget hölls tillsammans med ambulans, brand och polispersonal. Det var fullsatt.

Då jag dessförinnan suttit med i den av inrikesminister Anders Ygeman inrättade rundabordsgruppen infann sig en rad frågor från publiken. Frågorna som berörde mig mest var riktade från människor med hemvist i bostadsområdet Vivalla i Örebro (särskilt utsatt bostadsområde). Deras vittnesbörd om grovt våld, droghandel och religiös fundamentalism – och hur de i verklig mening inget hellre vill än att det demokratiska samhället rustar sig och tar tillbaks gatorna, lagför och visar fundamentalisterna att det är nog nu. Deras budskap var att samhället aldrig ska underhandla med de som gör våld på friheten att kunna leva sina liv i frihet från förtryck.

Deras fråga ekade:

”varför agerar ni inte kraftfullt och med full beslutsamhet”

De uppenbara riskerna som boenden, näringsidkare och särskilt utsatta grupper möter i vissa områden är fullkomligt oacceptabla och sänder ut ett missljud som varslar om behov av kraftfulla åtgärder.

Säkerhetspolisen har kartlagt radikalismen i Sverige och bedömer att det finns tusentals våldsbejakande och radikaliserade personer i riket. Poliser slår larm på larm om läget i det växande antalet särskilt utsatta områden, där människor fjättras vid rädslan.

Oaktat, det skickas ut ambulanser vind för våg till adresser och personer som bedöms utgöra hot mot rikets säkerhet, till adresser där polisen aldrig går in utan skyddsutrustning och dragna vapen. Det är skamligt!

Otaliga kollegor i blåljusfamiljen vittnar om en tilltagande otrygghet och ett allt råare samhällsklimat. Vittnesskildringarna från hotfulla och våldsamma situationer som personal konfronteras med är skrämmande, men förvånar allt färre. Lägg därtill akuta utryckningar där dödligt våld pågår eller ägt rum.

Vetskapen om den på sina håll eftersatta handlingsberedskapen för den egna säkerheten och människors utsatta läge, leder inte sällan till stressreaktioner hos blåljuspersonalen. Det läskiga i kråksången är att reaktionerna kan komma när man minst anar det – och slå till med full kraft. Träder en människa in i en sjukskrivning på grund av exempelvis PTSD, så anser jag att arbetsgivarna måste ta sitt fulla ekonomiska ansvar från sjukskrivning – rehabilitering – återgång i tjänst. Så är det inte idag! 

Den som drabbas av krisreaktioner är på många platser i landet förvisad till den allmänna hårt ansträngda sjukvården och sjukskrivning.

De regioner och landsting som upphandlar sin ambulanssjukvård ställer idag inga krav på att ambulansbolagen ska tillförsäkra ambulanspersonalen skyddsutrustning för att kunna agera vid exempelvis attentat – med vetskapen att såväl ambulanser som brandbilar skickas in i miljöer som är långt från säkra. Det är ett naivt risktagande!

Det är egentligen inte konstigare än det som Wladyslaw Bartoszewski* beskriver:

Folk beter sig antingen anständigt eller oanständigt. Detta är den grundläggande skiljelinjen

 

I väntan på långdragna utredningar så måste lagstiftarna använda sin möjlighet att agera kring sekretessfrågan som idag hindrar flaggning. I en intresseavvägning av personlig integritet å ena sidan och personalens säkerhet å den andra, så måste valet vara enkelt.

Att låta det vara som idag, med vetskapen om den långa raden av risker som finns i skydd av en föråldrad och otidsenlig lagstiftning och arbetsgivare som inte inser allvarsgraden bereder oss ingen utväg.

Blåljuspersonalen måste försäkras det skydd som de förtjänar. Skötsamma invånare i särskilt utsatta områden måste undsättas och försäkras den frihet som så många av oss tar för given. 

Henrik ”Hoffa” Johansson, kolumnist vid tidningen Samverkan 112.

* Władysław Bartoszewski, föddes 1922 i Warszawa (död 2015 iWarszawa) var en polsk historiker, journalist och politiker. Han var Polens ambassadör i Österrike 1990-1995, utrikesminister 1995 och 2000-2001 samt senator 1997-2001.


 

Nya kollektivavtalet för privat ambulanssjukvård – ett bländverk

Det nya kollektivavtalet som slutits mellan arbetsgivarorganisationen Vårdföretagarna och arbetstagarorganisationen Vårdförbundet måste ses i ljuset av en förändrad ordning på arbetsmarknaden.

Är det rimligt att ställa krav på kollektivavtal – i alla led?

Inom sjukvården opererar sedan flera år bemanningsbolag för att tillgodose behovet av vårdpersonal. Många landsting och regioner diskuterar nu de etiska och ekonomiska aspekterna kring anlitande av bemanningsbolag. En diskussion som lär pågå länge.

Vårdförbundet i förhandlingar med Vårdföretagarna

Det råder i dessa dagar febrila förhandlingar mellan parterna, fackförbundet Vårdförbundet och arbetsgivarorganisationen Vårdföretagarna om kollektivavtalet (Bransch H), som reglerar förhållandet mellan privata ambulansbolag och Vårdförbundet.

Behöver ambulans- och räddningstjänst due diligence*

Jag har under mina resor i till ambulans- och räddningstjänster samtalat med chefer som ser bolagsdrivna databaser med register över domar från svenska domstolar, som en kanal för att kolla upp arbetssökande eller redan anställda. Säkert sker detta med verksamhetens bästa för ögonen, men det kan slå fel. 

Landstingsbolag som snevrider konkurrensen och skapar löneglidning

När landsting genom så kallade landstingsbolag konkurrerar på privata företagares domäner så snedvrids konkurrensen.