Svajigt och trendigt när Sverige väljer ambulanser

Är svensk ambulansupphandling präglad av nyckfullhet och brist på erfarenhetsåterföring?
Tycker personligen att frågan är väl befogad när jag tittar närmare på de senaste årens trender runt fordonsval inom svensk ambulanssjukvård.
I statistiken kan man se hur valet av fordonstyp skiftar snabbt mellan åren och mellan olika delar av landet. Här är tre exempel:
Under 2007 var VW T5 en storsäljare som ledde försäljningsstatistiken. Men två år senare, 2009, såldes bara ett fåtal.
Under 2008 såldes det mest Nilsson/Volvo.
Under 2009 var det plötsligt Mercedes Sprinter som var populärast bland inköparna.
Vad blir populärast i år?

Att det skiftar så här hänger naturligtvis samman med att de respektive modellerna förändras. Förnyelse, nya egenskaper, nya krav/önskemål och fordonens kapacitet att bära last är faktorer som påverkat vilka fordonstyper som väljs ut för ambulanspåbyggnad.
Men detta är troligtvis inte hela sanningen.
Det verkar som att det finns ett stort mått av svajigt trendtänkande i valet av ambulanser. Det gäller inte minst skiljelinjen mellan personbils- och storbilskoncepten.
Statistik säger visserligen inte allt och man kan bevisa vad som helst beroende på hur man använder siffror…

Men vad jag vill sätta fingret på är behovet av återkoppling och erfarenhetsåterföring när det gäller ambulansfordon. I vinter har vi till exempel sett hur storsäljaren Sprinter inte lyckas ta sig fram i svenskt vinterväglag och att fyrhjulsdrift faktiskt har stor betydelse. Men hallå! Det visste vi ju redan, eller?
Svensk ambulanssjukvård har världsklass. Jag tror att den svenska ambulans-fordonsflottan också skulle kunna hålla världsklass. Det finns så mycket kunskap, erfarenhet och klokskap ute hos ambulanspersonal och fordonspåbyggare som skulle kunna förvaltas bättre.
Kanske behöver den erfarenheten i större utsträckning än nu, möta dem som sköter upphandlingarna. Jag tror det och skulle vilja se att sådana möten ordnas bättre än för närvarande!

På återseende!