Vår reporter mot GPS:en

GPS – idag är den satellitbaserade navigeringsutrustningen standard i så gott som alla ambulanser och räddningsfordon. Ett hjälpmedel som gått från ingenting till oumbärlig succé på mindre än tio år.
Men hur står sig GPS-navigering mot lokalkännedom? Med en övertygelse om att jag själv är smartare än GPS-burken hade jag identifierat ett antal körsträckor och bestämde mig för att kolla vem som egentligen gör det bästa och snabbaste vägvalet.
Det är jag mot GPS:en!
Första utmaningen blev en riktigt lång sträcka, från kontoret i Karlsborg till Alängsvägen i Ulricehamn. Mitt eget val är att köra riksväg 49 till Skövde och sen fortsätta ned till Ulricehamn på riksväg 46. En resa på ungefär 1 timme och 45 minuter.
Döm om min förvåning när GPS:en väljer en annan väg! ”Sväng vänster”, mässar den när jag kommer till vägkorsningen med länsväg 195.
Va, undrar jag? Har jag valt fel alla gånger jag åkt till Ulricehamn tidigare?
Jag låter GPS:en bestämma och kartlägger körsträcka och tid för resrutten förbi Hjo, utkanten av Jönköping och via riksväg 40 till Ulricehamn.
När jag på hemvägen åker mitt eget vägval kan jag konstatera att jag är smartare. Mitt vägval är 15 minuter snabbare och 20 km kortare än GPS:ens val.
Ha! 1-0 till mig.

Förbryllande val
Andra utmaningen går genom Skövde. Jag har knappat in en resa till en liten by utanför Skara. Återigen gör GPS:en ett förbryllande val. Istället för raka spåret genom Skövde centrum guidar den mig längs de skyltade genomfartsvägarna.
Det blir definitivt en omväg, men kanske går det långsammare att köra genom centrum och jag bestämmer mig för att klocka de respektive vägarna.
Återigen känner jag mig smartare. Det går drygt två minuter snabbare att åka raka spåret.
Samtidigt inser jag att det kanske hade gått snabbare att köra förbifartsvägen om det varit mycket trafik inne i centrum. Det var det inte när jag provade.
Men det är jag som sätter poängen, så jag utbrister återigen ”Ha” och konstaterar att det står 2-0 till mig.

En triller
Tredje utmaningen är en riktig triller. Jag – en nörd från landsorten – kommer via E4 till Stockholm och ska till en adress på Lidingö. Nu är jag ute på hal is, jag känner inte till Stockholm tillräckligt bra för att välja smartaste vägen, mitt vägval hade gått via Norrtull och därefter ut mot Lidingö.
Men milda makter, GPS:en lotsar in mig på Söder längs Hornsgatan, förbi Gamla stan (jag såg Slottet!), en snutt av Strandvägen och sen ut mot Lidingö. Vilken resa, den hade jag aldrig fixat på egen hand. Så nu står det 2-1.
Motsvarande erfarenhet får jag när jag ska till Alfhemsgatan i Göteborg. Jag kommer från E20 och GPS:en lotsar mig skoningslöst och smidigt rakaste spåret. Detta på ett sätt som gör att jag återigen åker gator jag aldrig skulle kommit på att välja själv. Inget Slott den här gången. Men jag hittar en ledig parkeringsplats vid Linnéplatsen, och det är ganska unikt det också.
Inget av det där hade jag ordnat på egen hand!
Hoppsan, det står plötsligt 2-2!
Men hallå, det här var ju långa resor. Hur går det med korta sträckor? Jag återvänder till Skövde där jag brukar ta en genväg när jag svänger av från väg 49. Genvägen gör att jag slipper en kringelikrok till avfart, ett trist och långsamt trafikljus och en jobbig vänstersväng med mycket mötande trafik.
GPS:en visar inte den vägen, men jag väljer den och fnyser åt elektroniken. Jag vet att jag vinner tid. Därmed tycker jag att jag med gott samvete kan tillskansa mig en extra poäng redan innan vi nått målet.
Ha! 3-2 till mig!
Men som ni vet, så navigerar GPS:en även om man avviker. Min GPS har ett inneboende tålamod gentemot mig, som man skulle önskat att fler i omgivningen kunde haft…
Avvikelsen förvandlas till en ny utgångspunkt och navigeringen fortsätter längs den nya vägen. Så sker i detta fall och jag funderar inte över det.
Men så slår den där elektroniska manicken till med en överraskning. Den väljer att avvika från min invanda genväg och befriar mig på det sättet från ytterligare en högtrafikerad korsning med trafikljus, och guidar mig längs en parallellväg. Ojdå!
Allt går snabbt och den bittra insikten slår mig att jag – som tycker att jag väljer smarta genvägar – i åratal har förbisett ett enkelt sätt att addera ännu en genväg till min genväg.
Ajajaj! Det står plötsligt 3-3.

Rapportera konstigheter till Navteq
Jag avbryter utmaningen. Här står min heder på spel och jag väljer att lyssna till andras erfarenheter av att matcha sina egna invanda vägval mot GPS:ens. Det är roande:
Någon berättar om sina egna reaktioner av typen ”jag har ju alltid brukat köra denna vägen, så det fortsätter jag med” eller ”det är ofta trevligare att ta en annan väg än den som GPS:en väljer”.
Sen ringer jag navigeringsexperten Rune Järpsten. Han tycker första utmaningen då GPS:en valde en omväg som tar längre tid är märklig.
– Rapportera till Navteq, det är bra att göra det för att bidra till bättre navigering, säger han.
Jaha, säger jag.
Och så pratar jag med Claes-Otto Åkesson, räddningsledare i Borås.
– Jag är mycket nöjd med hjälpen som GPS-navigeringen ger mig. När man inte vet vägen till larmadressen är det ovärderligt, jag vet att jag kommer rätt. Men oftast hittar jag vägen själv och då struntar jag i GPS:en, säger han.

Där slog han huvudet på spiken! Egentligen två spikar:
1. GPS:en är ett hjälpmedel som man använder när man behöver det.
2. GPS:en gör att man är trygg med att alltid komma rätt.
Det betyder att jag kan andas ut. Jag är nog trots allt smartare än min GPS.
Men jag är också smart nog att lyda den när jag behöver – där jag inte hittar.
Så – både jag och min GPS vann utmaningen.
Vi vann med 3-3!