Det blir ingen lag för utryckningsförare

Ännu en gång har de förtroendevalda i Riksdagen stängt dörren för utryckningsförarna inom polis, räddningstjänst och ambulanssektorn i Sverige. Det blir inga nationella kompetenkrav, licens eller lagkrav på utryckningsförare. Detta är en nonchalans både mot nollvisionen, forskningen och mot utryckningsförare som skadas i sin tjänsteutövning menar Jörgen Lundälv, docent i trafikmedicin vid Umeå universitet i denna debattartikel.

Att köra utryckningsfordon är ingen valfråga. Går larmet måste utryckningsföraren köra sitt utryckningsfordon till platsen. Om han eller hon har nödvändig utbildning och kompetens för detta uppdrag har genom åren inte tillmätitis någon större betydelse överhuvudtaget. Det är därför som polisen i Sverige har problem med många olyckor där polisfordon varit inblandade och att tusentals poliser skadats i olyckorna. Tre riksdagsmotioner (2008/09:T474, 2009/10:T482, 2009/10:T507) av Lars-Arne Staxäng och Finn Bengtsson (båd m), Lars-Axell Nordell (kd) och Johan Pehrson (fp) har nyligen avslagits av Riksdagen.

Det är inte första gången som frågan om utryckningsförarnas kompetens och utbildning diskuterats i Riksdagen. I Sverige har frågan debatterats över 10 år men ingenting har hänt. Och ingenting händer. Det är detta som det problematiska. Motioner avslås gång på gång i Riksdagen där man hänvisar till att det finns en förarutbildning för utryckningsförare i landet. Trafikverket (f.d. Vägverket) har en tagit fram en publikation för några år sedan om nationella kompetenskrav/mål för utryckningsförare (”Grundläggande kompetenskrav för utryckningsförare 2008:4). Problemet är just att den inte används. Det finns idag inget lagkrav för utryckningsförare vilket enligt min mening är ett stort problem. Vem som helst kan göra ett utryckningsfordon (polisbil, brandbil eller ambulans). Ett märkligt förhållande om man jämför med vilka kompetenskrav som ställs på bussförare, lastbilsförare och grävmaskinister.

Jag hade hoppats på att det hade blivit ett lagkrav för samtliga utryckningsförare. Det hade höjt statusen för förarna, befrämjat trafiksäkerheten och på sikt minskat trafikskadorna. Nu är alla motioner avslagna igen. Det lär nog dröja innan någon förtroendevald i Sveriges Riksdag tar upp frågan på nytt. Bristen på hållbara argument mot ett lagkrav om förarelegitimation för utryckningsförare i Riksdagen är uppenbart. Och ingen behöver egentligen försvara en utebliven debatt. Enligt min mening är hela hanterandet av frågan ett uttryck för nonchalans mot den nationella nollvisionen, forskningen och de som drabbats. De utryckningsförare som skadas i tjänsten, deras anhöriga och drabbade medtrafikanter, är de grupper som får betala priset för bristande utbildning och att deras gärning har en så pass låg status som är fallet. Vem äger frågan nu? Är det upp till var och en att utbilda förare som det passar budget och intresse på lokal nivå? Politikerna i Riksdagen har inte redovisat några hållbara argument varför det inte behövs en ny lagstiftning om kompetensmål. Situationen är minst sagt bekymmersam då Riksdagen och dess trafikutskott nu stängt dörren.

JÖRGEN LUNDÄLV
Docent