Räddade motocrossförarens liv

Sex år har gått sedan olyckan hände.
Sex år!
Det är så lång tid att det omedelbart sätter fingret på att ideellt arbetande funktionärer vid svenska idrottstävlingar kan vara en grupp som faktiskt är bortglömd.
Medan personal inom ambulanssjukvård, räddningstjänster och polis metodiskt och automatiskt får debreafing efter svåra olyckor och även ingår i de system som återför erfarenheter för ett bättre olycksförebyggande arbete – så är det inte alls lika självklart att det fungerar lika bra för dem som arbetar ideellt som funktionärer vid svenska idrottstävlingar!
Trots att funktionärerna kan spela livsavgörande roller vid olyckor saknas de ramverk som anställda inom ambulanssjukvård och räddningstjänst annars har.

Får utmärkelse
Men innan vi resonerar vidare om detta, så låt oss först få berätta det goda i den här historien.
Om hur Eva Ringvall räddade livet på en ung motocrossförare i maj 2004. Och om hur hon nu – till sist – får en utmärkelse för den goda insats hon gjorde.
Eva Ringvall är idag anställd av den svenska Försvarsmakten och arbetar på Försvarsmedicincentrum vid Göteborgs Garnison. Hon har totalt 25 års erfarenhet från den svenska akutsjukvården och i botten har hon en utbildning till anestesisjuksköterska. I många år arbetade hon i Göteborgs OLA-ambulans och med sin långa erfarenhet är hon naturligtvis mycket lämpad som funktionär vid idrottstävlingar.
– Jag har en släkting som är engagerad i motocross och därför har jag arbetat som funktionär vid tävlingar här utanför Göteborg, berättar hon.
Som andra funktionärer vet hon att det sällan händer något mer allvarligt. Det har varit stukningar och mindre blessyrer som hon brukat få ta hand om.

På en sekund…
Men så blev hon ombedd att vara med som funktionär vid en SM-tävling i motocross på Malmabanan utanför Västerås i maj 2004.
– De hade svårt att få fatt på funktionärer med sjukvårdskompetens, så jag bestämde mig för att ställa upp och åkte dit.
Allting var precis som vanligt. Eva var funktionär, det fanns inte så mycket att göra för henne och tävlingen dundrade på.
Men på en sekund förändrades allt. Den unge förare som ledde tävlingen blev påkörd av åkaren bakom och kraschade. Eva såg direkt att det var allvarligt.
– Jag tror föraren bakom fick gashäng på sin maskin som träffade ledaren i sidan.
Så här i efterhand har Eva många gånger reflekterat över hur snabbt en funktionär kan kastas in i ett akut och livräddande arbete.

Andades inte
– När man arbetar i ambulans får man veta i förväg vad man åker på. Det ger lite tid att förbereda sig mentalt. Men i ett arbete som funktionär finns man ju på plats och på ett ögonblick ska man utan någon som helst förberedelse kunna agera snabbt och rätt. Det är en väldig skillnad och det är först när man får erfara något sådant, som man förstår hur bra och viktig den där förberedelsetiden i en ambulans faktiskt är!
Eva och fler funktionärer skyndade snabbt fram till olyckan. Båda förarna var skadade, men ledaren var medvetslös och därför fokuserade Eva på honom.
– Min första bedömning var att han hade svåra thorax- och skallskador. Han andades inte och jag började arbeta efter den traumaalgoritm (ABCD) som alla i det här yrket har i ryggmärgen. Jag assisterade hans andning med en andningsballong och vid kontroll av hans cirkulation fann jag en svag och snabb puls.
Under arbetets gång kunde hon kommunicera med personalen i den ambulans som larmats, samtidigt som hon märkte att han spontant började andas själv.
– Förmodligen så räddade jag hans liv ge-nom att jag kunde hålla hans andning igång.
– Tänk, säger hon, att trots all medicinsk teknologi så kan en så enkel sak som en andningsballong vara det som räddar ett liv.
För motocrossföraren blev utgången lycklig. Han har kunnat återvända till ett normalt liv.

Inte ens en rapport
Men för Eva Ringvall blev tiden efter olyckan ganska märklig och det är dessa erfarenheter som det finns en del att lära av!
– Jag ville lämna en rapport efter olyckan, man är van att tänka så. Men det var ingen som ville ha någon rapport, trots att det var en SM-tävling.
Eva fick heller ingen debreafing efter olyckan. Några timmar efteråt satte hon sig i bilen och körde hem till Göteborg.
– Det var nog inte så lyckat egentligen, säger hon – och man kan se att hon fortfarande är starkt berörd av olyckan och hennes roll på platsen.
– Jag satt där med den här skadade personen framför mig och var rädd att han skulle dö, under tiden som tävlingen fortsatte. En annan funktionär stod bredvid med en aluminiumsköld för att skydda oss från grussprutet från motorcyklarna som passerade intill.
Det var alltså ingen som omedelbart avbröt loppet, trots att en svår olycka med två skadade hade inträffat.
– Jag vet att jag kanske hade mandatet att direkt stoppa tävlingen. Men jag gjorde det inte, jag tänkte inte ens tanken eftersom jag var så starkt fokuserad på den skadade. Det var ingen annan heller som tog initiativet och jag minns inte om någon frågade mig.

Först nu ville de ha hennes rapport
Idag är det 2010 och det är först nu som bitarna börjat trilla på plats rörande olyckan utanför Västerås. Tack vare läkaren och motocrossentusiasten Jan-Olof Svärd i Eksjö har Eva Ringvalls erfarenheter kommit till nytta hos Svemo, Svenska motorcykel- och snöskoterförbundet:

– Av en slump fick jag kontakt med Svärd och han bad mig att skriva den där rapporten nu, som aldrig blev skriven 2004, berättar hon.
– Jag har skrivit så bra jag kunnat. Man glömmer aldrig en sådan olycka. Men lång tid har gått och man kanske inte minns alla detaljer.
Men det finns ändå mycket att lära av Eva Ringvalls erfarenheter, både sådant hon själv reflekterat över och andra slutsatser.
• En är vilken stor säkerhetsmässig och livräddande betydelse idrottsfunktionärer kan ha. Därmed är också behovet stort av att utbilda och informera och att ge den informationen utifrån ett värsta tänkbara scenario. På så sätt kan funktionärer som hamnar i samma akuta och dramatiska läge som Eva, ges en bättre plattform att stå på för beslut som att till exempel stoppa en tävling. Som ett sätt att markera funktionärens viktiga roll och att säkerhetsarbetet är överordnat allt annat.
• En annan är behovet av debreafing och erfarenhetsåterföring. I Evas fall gavs ingen debreafing alls och ingen ville ens ha en rapport om vad hon gjort och reflekterat över. Men en mer organiserad erfarenhetsåterföring i sådana här sammanhang skulle till exempel kunna leda till att svenska idrottsanläggningar blir säkrare.

Argument för högre säkerhet
Sådant arbete kan vara viktigt både på lokal nivå och som en allmängiltig kunskapskälla för säkerhetsarbete över huvudtaget. Nu till exempel kommer Eva Ringvalls rapport att användas av Svemos förbundsstyrelse som arbetsmaterial i förbundets säkerhetsarbete.
Dessutom visar det sig att förbundsledningen vill använda rapporten som verktyg för att argumentera för höjd säkerhet på Malmabanan utanför Västerås. Det här är vad man på förbundsledningsnivå hos Svemo tycker om säkerheten på banan där Eva Ringvall var funktionär (citatet är ur ett internt Svemo-dokument angående banans standard, INTE ur Eva Ringvalls rapport):
”Malmabanan i Västerås en av de osäkraste crossbanor som finns på grund av släpphänthet gällande säkerhetsfrågorna. Det värsta är att de fortfarande är lika dåliga, man följer inte de enklaste minimikrav som finns från förbundet och från polisen.”

Eva Ringvall fick Svemos utmärkelse för att ha räddat motocrossförarens liv i samband med förbundets årsmöte i april.
Grattis Eva!