Fjättrad vid missbruk


 

Frågorna om alkohol- och drogtester har en förmåga att försvinna bort i tider av avställda ambulanser och en ambulanssjukvård som på många håll hanteras valhänt av såväl ansvariga politiker som tjänstemän. Frågorna om hur människor mår – bemöts inte sällan nonchalant, när det väl blir frågan om att sätta in åtgärder för att komma tillrätta med problem i en verksamhet. Det faller inte sällan i glömskans hav hos många arbetsgivare i landet. Det finns helt enkelt inte tid eller ekonomisk buffert för denna reflektion och de viktiga samtal, som många gånger kan göra så stor skillnad i människors liv.

Jag har mött många blåljuskollegor som inte mår särskilt bra. Orsakerna kan vara många, men inte sällan så finns en oro för både samhällsutvecklingen, sviktande anställningstrygghet och den egna hälsan. Jag har också mött personer som gång efter annan förmedlat sin oro för en kollega som de upplever far illa eller som uppvisar tydliga tecken på att vara fjättrad vid ett missbruk. I tider med hög personalomsättning och stående ambulanser, stannar ofta oron vid chefens dörr. Produktionen måste snurra, och då finns ingen tid för avbrott avseende företagshälsovård och rehabiliteringsplaner. Man skulle ju annars kunna tänka sig att människor som arbetar inom sjukvården, särskilt borde slå vakt om aspekter som personalens hälsa och välmående. Men det kanske är som man säger i berättelsen om ”bagarens barn”.

 

Det finns nog få personer som tycker att det är ansvarsfullt att knarka på jobbet. Det medför otvivelaktigt en lång rad risker för både patienter, kollegor och trafiksäkerheten

Arbetsgivarna har ett långtgående ansvar

Jag hör till dom som inte tror att folk knarkar eller super för att dom tycker det är roligt, utan att missbruket är en förvisso illa vald självmedicinering som utvecklats på grund av olika orsaker att komma bort från den verklighet som inte alltid går i dur, från fysisk smärta och från ångest. Det egna ansvaret finns alltid närvarande då riskerna i samband med missbruk är stora. Men det går i detta sammanhang inte att blunda för både arbetsgivarnas och samhällets ansvar, när missbruk uppdagas.

Föreställ er en situation där en kollega söker upp sin närmsta chef eller HR-avdelningen med orden: ”jag har utvecklat ett opiatmissbruk och behöver hjälp”. I en fungerande verksamhet ska då en kedja av åtgärder starta. Det är nämligen så att arbetsgivarna har ett långtgående ansvar för att både sätta in åtgärder och medverka i rehabiliteringsplaner. Tyvärr leder det för ofta till en mer eller mindre frampressad egen uppsägning. Personen med fötterna i ett missbruk kan lätt skrämmas av uttryck som: ”annars kanske vi blir tvingade att polisanmäla” eller ”du måste förstå att detta kan påverka din anställningsbarhet om vi säger upp dig.”

För att säga upp en människa från sin anställning krävs i regel ganska mycket. Det finns regler om preskription och det föreligger ett betydande beviskrav om tvist uppstår. Arbetsgivaren ska leda sina påståenden i bevis. Inte sällan finns även andra omständigheter på lur. En arbetsgivare som rundar lagstiftning kring arbetstidsregler, vill ogärna få upp detta till allmän granskning, varför framtvingade uppsägningar inte sällan sker med så kallad avräkningsfri arbetsbefrielse under uppsägningstiden. Det innebär att den tidigare anställda behåller sin lön, men är arbetsbefriad med möjlighet att arbeta hos en annan arbetsgivare utan att det påverkar uppsägningslönen.

Om en anställd söker upp sin ledning och berättar om ett pågående missbruk, så är detta enskilt ingen saklig grund för uppsägning om man granskar domar från Arbetsdomstolen. Tvärtom har arbetsgivarna ett tydligt rehabiliteringsansvar att leva upp till. Det kan kräva vakna fackliga företrädare och en kollegial uppbackning till den som söker hjälp. Har situationen gått så långt på grund av missbruket, att den anställde inte kan fullgöra sina sysslor vid arbetsplatsen eller har upprepad frånvaro eller misskötsamhet, så blir det i regel enklare för arbetsgivaren att klippa en anställning. Därför är det viktigt att söka hjälp tidigt.

Det finns arbetsgivare som arbetar preventivt med dessa frågor. Dels genom att fånga upp medarbetare som mår dåligt tidigt, och därtill konsultera företagshälsovård eller specialister som är vana att hantera de tråkigheter som kan drabba oss människor. Systematiska och regelbundna alkohol- och drogtester finns på vissa platser i landet, och har sannolikt haft en preventiv effekt för den operativa verksamheten. Frågorna som splittrar intressenterna på arbetsmarknaden, rör framförallt frågor som är kopplade till integritet, där vissa fackförbund inte sällan är motståndare till alkohol- och drogtester. Frågan om vad som är privata angelägenheter och ting kopplade till en anställning tycker jag går att skilja på genom vad som är lagligt, respektive olagligt. Handel med knark är exempelvis förenat med straffansvar, bruk av narkotika likaså. Att köra bil alkoholpåverkad är på goda grunder förbjudet.

Däremot är läkemedelsbehandling för långvarig värk tillåtet, men det behöver för den skull inte alls vara lämpligt att kombinera med exempelvis utryckningskörning och yrkesinslag som kräver snabb precision och slutledningsförmåga. I fråga om när en anställd anses vara i så kallat tjänstbart skick varierar stort över rikets ambulansorganisationer.

Är det överhuvudtaget lämpligt att personer behandlade med opiater framför fordon i utryckningstrafik. Det är en fråga som tål att diskuteras. Ambulansbesättningen som bemannar akutambulanser, det vill säga utryckande personal, behöver enligt mitt sätt att resonera ha giltiga körkort och vara fria från mediciner som kan påverka reaktionsförmågan.

Som bekant är verkligheten sällan svart eller vit. Det finns naturligtvis orsakssamband som inte går att bortse från i de ovanstående scenarierna som diskuteras. Tiden är dock inne för ett vägval som slår vakt om människor, möjlighet till rehabilitering och ansvarsfull ledning.

Ett obligatorium i all utryckningsverksamhet.

Därför anser jag att det ska råda nolltolerans mot knark och alkohol på arbetsplatserna. Denna nolltolerans ska även omsluta arbetsgivare som inte tar det i lag beskrivna rehabiliteringsansvaret. Vi måste klara av att erbjuda människor en väg ur missbruk samtidigt som hårda nypor måste till när det behövs. Den som är fjättrad vid ett missbruk ska ges stöd och hjälp. De som systematiskt blundar för alkohol- och narkotikamissbruk ska möta lag, ordning och konsekvens.

Den första preventiva åtgärden för att komma tillrätta med knarkandet och supandet är att arbetsgivarna förstår sitt ansvar i arbetslivet, där arbetsmiljölagen, lagen om allmän försäkring, MBL och lagen om anställningsskydd blir mer än ord i böcker.

Den andra preventiva åtgärden är att i lag få in ett föreskrivet krav som gör alkohol- och drogtester till ett obligatorium i all utryckningsverksamhet.

Henrik Hoffa Johansson, kolumnist S112

Ambulanssjukvården ska aldrig medverka till att människor fjättras vid missbruk.


 

Lämna en kommentar

*