Är det rimligt att ställa krav på kollektivavtal – i alla led?


Inom sjukvården opererar sedan flera år bemanningsbolag för att tillgodose behovet av vårdpersonal. Många landsting och regioner diskuterar nu de etiska och ekonomiska aspekterna kring anlitande av bemanningsbolag. En diskussion som lär pågå länge.

Utan att lägga värderingar i de politiska diskussionerna, som sker i nämnder runt om i Sverige, så kan det dock vara på sin berättigade plats att syna korten hos vissa regioner och landsting. Lever Sveriges kommuner och landsting som dom lär? Är det allvar bakom orden om att den svenska modellen måste värnas?

Inom ambulanssjukvården används bemanningsbolag sedan några år frekvent på många platser i landet. Det har lockat många sjuksköterskor att ta en tjänst via bemanningsbolag då framförallt ersättningsbilden och övriga ekonomiska villkor ligger långt från utkomsterna som genereras vid en regelrätt anställning hos ett landsting, region eller ambulansbolag. Bemanningsbolagen som riktat in sig på ambulanssjukvården har etablerat sig med rask takt.

En region som i verklig mening bidragit till det ”lutteraktiva” att bemanna ambulanser, är Region Gävleborg. Många av regionens skattemiljoner har använts för inköp av produktionstimmar, som det så tjusigt heter på förvaltningssvenska anno 2017. Den besparing som regionen så envetet skulle genomföra genom mer jour (tid på arbetet utan regelrätt lön) gick om intet och blev istället i praktiken en brakförlust på flera miljoner.

Terminologin inom bemanningsbranschen och tillvägagångssätt

I förhållandet mellan uppdragstagare och uppdragsgivare blir den som utför en arbetsuppgift som inhyrd (exempelvis en sjuksköterska eller läkare) en konsult som har kontakt med en så kallad konsultchef från bemanningsbolaget. Region Gävleborg åtar sig att betala fakturor mot att bemanningsbolaget tillhandahåller legitimerade sjuksköterskor.

Bemanningsbolagen har uppenbarligen lyckats med konststycket att bemanna ambulanser. Något som helt gled regionens tjänstemän ur händerna i ett tidigt skeende med cirka 40 uppsägningar. Inte så konstigt då nettoinkomsten av arbete för en inhyrd sjuksköterska i ambulans kan vara avsevärt större än den av regionen anställde. Jour och andra arbetstidsmodeller ankommer inte den inhyrda personalen utan slätas ut med lönen (arvodet).

Kollektivavtalet som blev ett decimaltecken

Få landsting, regioner eller ambulansbolag ställer krav på att alla anställda i samtliga led ska vara omslutna av kollektivavtal. Det innebär att underentreprenörer och leverantörer av varor och tjänster kan bemanna exempelvis ambulanser utan att vara i stånd att visa upp ett kollektivavtal. När det allmänna köper in tjänster, så kan man förledas i tron att det alltid sker enligt den svenska modellen, där kollektivavtalet åtminstone utåt sett fastslås vara en etablerad modell för trygghet i flera led.

Jag tror lejonparten av människorna som på olika sätt verkar inom vårdsektorn är av den bestämda uppfattningen att det allmänna måste ställa tydliga krav på entreprenörsföretag. Det ska rimligen finnas försäkringar, solid ekonomisk beredskap vid sjukdom och kollektivavtal.

Landsting och regioner måste verka för att inte skapa sämre villkor för någon grupp som yrkesarbetar. Principen om likvärdiga villkor i händelse av olyckor eller arbetsskador måste vara glasklar. Det blir inte trovärdigt när det allmänna slår sig för bröstet och basunerar ut att de följer den svenska modellen, för att i nästa andetag agera på rakt motsatt sätt.

Det går att ställa krav på kollektivavtal i alla led. Likväl kan exempelvis ett landsting eller region ställa krav på solida försäkringsbrev och ekonomisk styrka hos aktörer som tillhandahåller tjänster. Är det någon som har en reell möjlighet att påverka villkoren i arbetslivets alla steg – så är det just köparen av tjänsten.

När regioner och landsting i Sverige anlitar leverantörer av tjänster är det rimligt att också ställa krav på att företagen följer svenska kollektivavtal, arbetsmiljölagen och arbetstidslagen. Detta är särskilt viktigt när långsiktiga avtal upprättas eller när en köpare kontinuerligt använder bolag.

När man granskar de policys som finns inom Sveriges kommuner och landsting, så lyfts både sociala aspekter och ansvarstagande upp som maximer. Dessa, till det yttre lovvärda dokumenten, måste få verkan även i praktiken. Aktörer som inte vill sluta kollektivavtal, följa arbetstids- och arbetsmiljölagar, bör heller inte anlitas av regioner och landsting som säger sig hedra ordning och reda.

Det kanske viktigaste är att regioner och landsting på allvar engagerar sig i frågor som handlar grundtryggheten. Regioner och landsting ska rimligen aktivt leva efter de principer de själva gjort till nimbus för sin verksamhet. Varför inte ställa samma krav i alla led vid inköp av tjänster är en helt legitim fråga. Det borde vara självklara grundvärderingar för varje offentligt finansierad verksamhet som vill ta ansvar.

Nonchalans av fackliga fri och rättigheter, skydd vid arbetsolyckor eller arbetssjukdom är sannerligen inget för regioner och landsting att ägna sig åt. Därför är det rimligt att ställa krav på kollektivavtal för anställda i alla led.

 

Henrik Johansson. Kolumnist vid Samverkan 112

Henrik Johansson är kolumnist vid Samverkan 112


 

Lämna en kommentar

*