Rena lotteriet om du ska få en ambulans


DEBATT. Sjukvården i Stockholms län blöder. Blir man sjuk är det ett lotteri om man får en ambulans inom rimlig tid, om man får träffa en läkare med rätt kompetens och om det överhuvudtaget finns någon vårdplats.

När man ringer till SOS-alarm, får man då alltid prata med en sjukvårdskunnig person som har erfarenhet från prehospital- eller akutsjukvård?

Är beslutsstödet på SOS-alarm bra?

Varför får en patient med propp i underbenet åka ambulans i Stockholm, medan samma patient får åka sjuktransport i flera andra län? Detta när svårt sjuka patienter får vänta flera timmar på ambulans.

Har Stockholm råd att använda akutambulanser till sjuktransporter? Överflyttningar mellan vårdenheter ska bara ske med akutambulans när patienten har det behovet. Stabila patienter som saknar vårdbehov under transport kan åka liggande eller sittande sjuktransport. Tyvärr fungerar inte det i Stockholms län.

Tyvärr är även sjuktransporten inom SLL (Stockholms läns landsting) upphandlad. Det innebär att de inte har något övergripande ansvar att ta hand om alla som behöver komma till sjukhus och som har svårt att ta sig in själva, men saknar ambulansbehov.

För att underlätta har de bytt namn från ”sjuktransport” till ”persontransport”. Så fort personen till exempel har smärta får de inte åka ”persontransport”, då hänvisas de till ambulanssjukvården. Hur många äldre med lätta sjukvårdsbehov har inte smärta någonstans? Givetvis är detta inte underentreprenörens fel utan upphandlingens fel.

Ambulanssjukvården är privatiserad sedan 1993. Vart femte till vart sjunde år sker ny upphandling om vilka företag som ska få överta ambulanssjukvården. Det är många saker som väger tungt i upphandlingen; miljö, tillgänglighet och bland annat ekonomi. Hur många ambulansentreprenörer satsar på kvalitetsutveckling, personal och bilar i väntan på ny upphandling? Innebär detta en kvalitetssänkning vart femte till vart sjunde år?

På akutmottagningen får många patienter träffa en oerfaren AT-läkare som inte har betryggande stöd och överinseende av en erfaren kollega. Ett stort problem är det höga patientflödet på akutmottagningarna. Personalen hinner inte ta hand om alla på ett patientsäkert sätt. På en del akutmottagningar fungerar det jättebra (ofta de som har akutläkare) och på andra fungerar det sämre. De AT-läkare som behöver mycket stöd får inte det. Alla är pressade.

Det allra bästa för patienten är att träffa en specialistläkare på vårdcentralen, men många patienter vittnar om att de försökt att få tid men inte fått det och därför sökt sig till akutsjukvården.

På alla akutmottagningar i Stockholms län triageras alla patienter, det vill säga de som är sjukast får hjälp först, och de andra får vänta. De som är kroniskt sjuka hamnar i samma kö på akuten som de unga och relativt friska. Är det rätt?

Vår äldre befolkning ska värnas och enligt min åsikt inte behöva vänta lika länge på akuten som en yngre person med liknande besvär. En lång väntan för den äldre patienten kan ge följdsjukdomar, till exempel akut förvirring om de inte ätit på länge, förvärrade liggsår, urinvägsinfektioner för att de inte fått hjälp till toaletten, och så vidare. De ska också få adekvat hjälp att ta sig till och från vårdinrättning även om de har svårt att röra sig.

Jag har inget enkelt svar på detta men jag vill att man höjer blicken och utvärderar hur sjukvårdssystemen fungerar i andra län samt i våra grannländer.

  Hur ska vi göra för att alla i Sverige ska få lika vård? Hur ska vi göra för att ambulanserna ska vara tillgängliga för de allra svårast sjuka?

Hur kan vi öka tillgängligheten inom primärvården så att man alltid är välkommen dit istället för till akutmottagningen som det är idag?

Hur kan vi minska patientflödet på våra akutmottagningar?

Hur många slutenvårdsplatser behövs om 10 år? Hur ska vi snabbt lösa problemet just nu med för få slutenvårdsplatser?

Vad ska göras för att sjukvårdspersonalen ska få en bättre arbetsmiljö så att de stannar i Sverige? Ett stort problem inom sjukvården är att arbetsmiljön är så dålig så att t ex sjuksköterskor byter jobb ofta. Det är många gånger det enda sättet att höja sin lön samt det groende hoppet om att gräset är grönare någon annanstans. Detta innebär i praktiken att många inom bland annat akutsjukvården saknar lång erfarenhet. Är det en patientrisk?

Hur mycket ansvar för egen hälsa ska läggas på patienten? Är det bra med utbildning på grundskolenivå om egen hälsa och egenvårdsråd vid vissa sjukdomar?

Just nu räcker inte sjukvården till för alla behovssökande i Stockholms län och något måste göras snabbt!

Karin Paalzow, anestesi- och ambulanssjuksköterska


ANNONSER